Tankar som tänks om kroppen efter graviditet.

Post-graviditet.
När viljan finns men kroppen tar tid på sig. Att inte stressa fram, att ha tålamod med att det behöver ta tid att återhämta sig från graviditet, havandeskapsförgiftning, förlossning och blindtarmsinflammation. När jag skriver ut det så ser jag det. Det har hänt en hel del. Kroppen har fått ta stryk och behöver tid. Men ack vad svårt det är att acceptera. Tid är allt vi har. Det kommer bara mer tid men ändå har jag inte tålamodet att vänta ut.

Att inte jämföra sig med andra, klandra kroppen för att vara långsam, lat och oduglig. Den är ju helt jävla amazing. Jag står på benen, bär mitt barn, ger liv till mitt barn, jag kan promenera, dansa och kramas. Ändå är det så lätt att falla in i mönster av självhat. Tänk vad stort det är för kvinnor. Att vi lär oss hata vår kropp från tidig ålder. Lär oss att den bra kroppen är den som är tuktad. Inte den som är fri.

Jag vill inte stressa mig själv tillbaka till ett ohållbart ideal. Jag vill jobba mentalt på att acceptera min kropp och mig själv idag. Äga mina beslut och äga mina tankar om min kropp. 

Oroligheter, allt eller inget i vecka 32

När allt du nånsin velat ha finns där precis under dina fingertoppar, en buff, en spark en, en rörelse som säger att du är där. Det allra dyrbaraste jag någonsin burit på. Min oro har aldrig varit särskilt närvarande, jag har känt ett band till dig som varit så starkt och tryggt. En visshet om att du har det bra och att du är stark. Men så när de ömma fingrarna och svullna fötterna blev allt mer påtagliga och en huvudvärk satte in började jag fundera på om nånting inte stämde.
Jag gjorde en googling och symptomen stämde överens med havandeskapsförgiftning, ringde in till mvc dagen efter och vips fick jag tid för att komma in och mäta blodtryck och ta urinprov. Blodtrycket visade sig ha gått upp men inte över den kritiska linjen och urinen visade sig innehålla proteiner, flera symptom som visade sig stämma överens.
Vi fick tid till sjukhuset och fick åka dit dagen efter för att göra CTG, blodtryck, urinprov och tillväxtultraljud. CTG såg bra ut, blodtrycket var oförändrat, proteinerna i urinet lite lägre och tillväxtultraljudet visade en frisk och livlig bebis men som var lite, liten, 20% under normal vikt. Men inget alarmerande än så länge. Läkaren pratade om havandeskapsförgiftning, att jag inte nått dit än (blodtrycket måste ligga över 140/90) men att jag kanske var på väg dit. Så de vill ha extra koll på mig och mina värden. Lite tätare barnmorskebesök och ett tillväxtultraljud inbokat om två veckor.
Det känns ju skönt att de har koll så klart.

Men så kommer den där oron smygande på.. bebis är lite mindre, händerna svullna, huvudvärken närvarande.. tänk om nått är väldigt fel? Den där ovissheten är så frustrerande och förlamande. Får tacka min lyckliga stjärna att jag inte är orolig som person, för annars hade en graviditet varit så himla jobbig. Nu börjar jag förstå de som nojjar för minsta förändring eller ingen förändring för den delen. Det är läskigt att inte veta. Att inte ha kontroll. När kroppen gör saker som du själv inte kan råda över. Det är obehagligt. Och ändå måste man ändå fortsätta att leva på som vanligt. Det där är ju så himla svårt för mig. Allt eller inget. Imorgon väntar nytt besök hos barnmorskan och jag hoppas jag får lite er visshet då.

Ordning och reda

Att äga mycket prylar gör mig orolig i sinnet. När prylar samlas på hög, lådor väller över av saker som sällan används och källarförrådet knappt går att stänga fylls jag av en känsla av rastlöshet. Många saker sparas för att ”de kan vara bra att ha” nån gång. Men hur ofta måste det inträffa för att det är värt det utrymmet? Prylar måste underhållas för att hålla, de måste användas för att vara till nytta och de kostar en himla massa pengar. Ytan vi bor på måste vara större än vad som egentligen behövs för att även prylarna ska få plats. Det kostar mer att bo än vad som egentligen är nödvändigt.

Jag tycker många gånger att det känns så onödigt att göra sig av med saker eftersom jag en gång införskaffat dom. De har kostat mig pengar och det blir nästan alltid en förlust att sälja dom. Så de sparas. För man vet ju aldrig när man kan behöva den där byrån, lampan, boken, väskan, skorna... osv.

Att ha för mycket prylar i ett hem tror jag skapar oskärpa i sinnet. Det är nästan som att intrycken från alla prylar överväldigar, kroppen får ingen ro. Jag vill att mitt hem ska vara lugnande och rogivande. En plats för återhämtning.

Dock så betyder inte lite prylar att ett hem behöver vara aztekiskt, minimalistiskt och tråkigt. Jag tror att det är ett mänskligt behov att göra ett hem ombonat. Men ombonat betyder inte att kunna byta gardiner varje halvår, nya kuddar och 85 olika ljusstakar. Det lilla kan vara gott nog. Om inte bättre.

Sen är det ju det där svåra med den sentimentala biten. Prylar kan ha ett affektionsvärde som går utanför det rent materiella. Du kan ha fått det av en nära vän, en farmor eller så har du upplevt en underbar stund i just den där tröjan och allt vad det nu kan vara. Men försvinner verkligen minnet av personen, platsen, händelsen för att man inte sparar på själva prylen? Ett förslag kan ju vara att skriva ner historian om prylen i en dagbok, måla av prylen eller fota den. Så lever minnet fortfarande kvar i en fysisk form. Givetvis kan vissa saker ha en större anledning att sparas än andra. Men jag tror det kan vara bra att begränsa de prylarna så att det inte bara sparas i en källare och tas fram en gång vart tionde år.

Prylar kan vara roligt men för mycket prylar överväldigar och lurar oss till att tro att vi behöver prylar för att må bra. Välmående och lycka kommer inte från prylarna vi köper. När vi bestämmer oss för vad vi behöver och inte vad vi vill ha för stunden, så  kommer köphetsen lägga sig. Det är ändå bara en illusion för att upprätthålla det kapitalistiska samhället av att spendera pengar. Jobba för att handla, spendera, spendera, spendera. Bästa tipset: håll dig undan från butiker och internetsiter. Även andrahandsbutiker, även om det är bättre för minska nyproduktion så underhåller du ändå ditt  behov av att köpa köpa köpa. Och du får ännu mer grejer som tar upp plats både i ditt hem och ditt sinne. 

Teckning som jag gjorde som tonåring, redan då hade jag liknande tankegångar. 

Relationer

I relationen med en person som man lever i ett kärleksförhållande med är det kanske än viktigare att lyssna och kommunicera tydligt. Det är den personen som oftast står oss närmast, som kan ge det där välbehövliga andrummet där en bara får lov att vara sig själv. Men det är också i den relationen som vi är mest sköra. Vi är rädda för att inte räcka till, att inte leva upp till förväntningar och att bli avvisade om vi visar oss alltför "nakna". Det är lätt hänt att då hålla inne på sina behov, att uttrycka sig i lite väl vida meningar och linda in sina åsikter, alltför att inte stöta bort den andre personen. Frågorna man dock måste ställa sig är: vad vill jag ha ur det här förhållandet? Vad mår jag bra av och hur ska jag kunna ge min partner det den mår bra av?

Ja vad är svaret på frågorna? Kommunikation såklart. Att öppet berätta vad man känner och vad man tänker på. Att känna samhörighet med en annan person, oavsett ifall den är vänskaplig eller av romantisk natur är det något av den bästa upplevelsen livet har att erbjuda. Relationer kan vara tillfälliga och förändras, hur bygger man då upp en stadig och livslång relation?

Jo genom att vara sig själv på riktigt. Att kompromissa i en relation är till viss del oundvikligt men att kompromissa så mycket att du ger upp för mycket av dig själv för att underhålla en relation, är inte hälsosamt i längden. De bästa och ofta långlivade relationerna bygger på att båda parter kan vara sig själva utan att känna att de blir dömda, kritiserade eller pressade till att förändra sig själva. Ibland kan det vara svårt att avgöra när man inte är sig själv. Kanske har man växt upp i ohälsosamma relationer eller levt för länge i ett. Men är det något som skaver, har du tråkigt i ditt förhållande, känner du dig inte sedd och framförallt känner du att du trippar på tå för att inte göra din partner besviken så behöver du göra en förändring. Så klart lättare sagt än gjort. Det är ju så livet är, jävligt jobbigt ibland.

Sen är det ju det där med att man inte är ensam i en relation. Bara för att du upptäckt att det inte är en givande relation så kanske din partner inte kan se det. Personen kanske tycker att allt är bra som det är och är inte villig att göra några förändringar. Så går du där vid sidan av och längtar efter någonting mer, väntar på att din partner ska fatta att ni måste jobba tillsammans på er relation. Men se det går inte. Vill inte din partner så måste du välja. Du måste ta beslutet. Kanske innebär det att börja ta hand om dig själv mer, lägga tid på intressen som är viktiga för dig, gå i terapi, träffa vänner eller vad det nu kan vara. Små steg som gör att du börjar lära känna dig själv bättre. Så småningom kanske din partner vaknar upp, ser att du börjar må bättre och känner sig motiverad till att göra detsamma eller så är det dags för dig att gå vidare.

I en relation där den ena har ADHD, som för mig, så är det kanske än viktigare (eller jag vet inte det är nog alltid lika viktigt) att vara öppen och kommunicera sina behov. Men också att vara självreflekterande. Att ifrågasätta ens egna reaktionsmönster och beteende. Se om det är så att du skadar din partner genom att bete dig på ett visst sätt. För mig så har det alltid varit lätt att berätta vad jag tänker, jag har alltid haft lätt för att sätta ord på mina känslor. Dock så har jag inte varit så smidig, jag har stövlat på och sagt "sanningen" till vänner och partners utan att fundera på hur det landar. Trott att jag minsann haft rätt eftersom det är så jag känner och tänker, då kan det ju inte vara fel. Eller? Jo för även om ärlighet varar längst så är det viktigt att säga saker på ett ödmjukt sätt. Att inte förutsätta att det bästa alltid är att säga rakt ut vad man tänker på.

En annan sak som jag tycker är oerhört viktigt i ett förhållande är att alltid känna mig accepterad. Att jag trots mina "fulsidor" inte blir dömd utan älskad, oavsett. Denna känsla av trygghet kanske känns paradoxal till tanken om att förhållandet ändå är skört, att det kan ta slut om man inte när den. Men jag tycker det är en viktigt tanke att bära med sig. Kärleken du får och ger ska inte tas för given. Jag och min partner väljer varandra varje dag och vi berättar hur tacksamma vi är för det. Tack för att du vill vara med mig, tack för kärleken du visar mig är fraser som sägs nästan varje kväll i vårt hem.

Bild av mig tagen på cykelsemester i Danmark 2013.

Att drömma och genomföra

Jag är en stor drömmare. Har tusen idéer hela tiden och är väl trots allt inte jätte dålig på att förverkliga dem. Har testat massor av saker i mitt liv. Men det jag fortfarande dras med är att våga satsa på riktigt, all the way lixom. Tidigare har jag försökt lite halvdant för jag har alltid tänkt att jag kommer misslyckas eftersom jag är så trög och långsam, detta pga av den odiagnostiserade adhd-diagnosen under min uppväxt. Jag tänkte ofta att jag inte dög, inte passade in och gjorde inte rätt, att jag var konstig rent av vilket kom att hämma mig. Jag blev inbunden och ganska så blyg.

I vuxen ålder har jag fått slita för att vända det dåliga självförtroendet, jag är inte riktigt där än och det kommer väl alltid vara ett constant battle. Något man behöver upprätthålla och öva på hela tiden. Det finns alltid en känsla av utanförskap hos mig när jag befinner mig i grupper med okända. En känsla av att jag inte kan något och är lite mindre smart. Att jag är malplacé och det känns som jag låser mig mentalt.

Det leder till att jag skjuter på drömmar jag egentligen skulle vilja genomföra eftersom jag är så rädd för att misslyckas och bli avslöjad som en bluff som inte kan något. Absurt egentligen för när jag ser tillbaka på det har jag ju inte ångrat nånting av det jag genomfört. Bara ångrat att jag inte vågade mer! Inte satsade tillräckligt!

Bild från vårt bröllop av Louise Larsson http://www.aventuraleon.net/

Studera som gravid med ADHD

Jag får inte ihop det just nu. Till helgen går flyttlasset till vår nya lägenhet. Det är ju toppen på alla sätt och vis. Diverse flyttlådor och Ikea-kassar står uppradade över allt i den lilla ettan. Överväldigande.
Men jag vet inte hur jag ska få ihop den här uppsatsen. Jag klarar inte av att samla tankarna tillräckligt länge för att läsa akademiska texter på engelska. Så jag gör det jag brukar göra, ingenting. Alltså varför blir det så här? Hur kan timmarna gå utan att jag ens satt på mig kläder?

Morgonen började ganska bra. Steg upp kl 7, mediterade och åt frukost. Sen fastnade jag. Jag beskriver det ofta som att jag fastnar. Det är som att jag inte kan ta mig vidare. Att jag låser fast mig. Som att en sida av mig försöker förstöra. Sitt du där, kolla bara på det här sen kan du sätta igång. Helt plötsligt har det gått flera timmar och dagen känns förstörd. Jag blir besviken på mig själv. Jag hade ju iaf kunnat ägna tiden åt något annat, som att packa. Men nej jag gör ingenting istället. Jag har hört av kompisar att när de tentapluggar så får de städmani som ursäkt för att plugga. Ja, då har de ju iaf ett rent hem. Själv har jag googlat resor i augusti, redigerat mina vecko-gravid bilder och hängt på tradera. Kanske inte borde vara prio ett just nu..

Jag försökte googla på hur det är för kvinnor som har adhd och är gravida. Men det finns nästan ingenting om det på nätet. Det jag hittar är antingen hur väl medicinin och graviditet går ihop (det gör det inte) och ifall livsstilen under graviditeten kan ge upphov till adhd.. Men ingenting om hur de gravida med Adhd mår. Jo nånstans läste jag att det verkar som att de flesta mår bättre. Men med tanke på hur lite forskning det gjorts på området ang kvinnor och adhd överhuvudtaget så tvivlar jag å att det är helt korrekt.

Jag upplever det iaf som att det är än svårare att få hjärnan att samarbeta och fokusera på "tråkiga" uppgifter, att kroppen och bebisen pockar på uppmärksamheten och att jag "flyter" runt i medvetandet. Ingenting känns särskilt viktigt och det är svårt att hitta motivation till särskilt mycket. Vill bara ta det lugnt och fokusera på det nya liv som komma skall.

Men så vill jag ju mycket annat också, samtidigt, alltför mycket. Som vanligt. Stress och press. Men det når mig inte lika mycket som annars. Flytten känns hanterbar. Men uppsatsen känns övermäktig. Den är så viktigt, avgör om jag får plugga vidare på mastern till hösten, som avgör om jag får rätt till högre föräldrarpenning..

Vecka 21 idag. Halva graviditeten har passerat. Äntligen kan jag njuta av den, mår bra i kropp och energin är tillbaka.

Hälsningar J

Foto tagit av mig i Rom 2014

Gravid och ADHD, golvad!

Det är ju inte särskilt förvånande för mig att jag så sporadiskt skriver här. Det är väntat. Jag lyckas sällan att upprätthålla något under en längre tid. Speciellt inte när en får så lite feedback som här.

Men det här är ju ändå att betrakta som en dagbok. Ett ställe för mig att formulera mig och uttrycka mig om, ja mig själv.

Nu är jag inne i andra trimestern av min graviditet. Den första var verkligen inget att hurra för. Konstant illamående, uppkastningar och en enorm trötthet golvade mig. Jag spenderade i princip all vaken tid i soffan från vecka 7-15. Allt vad studier hette var bara att glömma. Uppsatsen fick skjutas upp och tid till att vila och få i sig mat blev prio ett.

Det är fascinerande hur kroppen påverkas av att ett nytt liv tar vid i magen på en. Alla upplever ju det här helt olika men i mitt fall är det väldigt närvarande. Min kropp är inte längre min. Mina behov är inte för att tillgodose mig, mina begär är inte mina. Jag dikteras av det lilla livet som tar form i min mage. Mina tankar går inte att styra. Jag fick lov att sätta mina planer på paus för att fokusera på det som växte inom mig. Det är något helt annat. Kontrollen över mig själv, min vardag och min vilja fick läggas undan, inte utan ångest givetvis. Men att släppa kontrollen och följa kroppens signaler är intressant och är viktigt för mig. Jag bestämde mig ganska omgående att jag vill lyssna på vad kroppen vill, vad livet som växte i mig behöver.

Maten som jag var van vid att äta lockade inte alls längre. Kaffet kom upp igen, hälsogröten likaså. Bristen på koffein har väckt begär av kolhydrater oj så mycket kolhydrater. Blev runt vecka 15 sugen på mjölkprodukter, ost, yoghurt, fil osv läste senare att det var barnets kalcium behov som gjorde sig påmint. Och så var det det här med tröttheten. Träningen var bara att glömma, att stiga upp innan åtta likaså. Det är som att kroppen golvade mig för att den vet att jag annars hade stressat iväg med min uppsats och alla andra hundra saker jag kommer på att jag vill göra.

Nu mår jag iaf lite bättre, är inne i vecka 18. Tröttheten är inte lika knockande, illamåendet inte där 24/7 och jag har börjat träna igen. Har även satt igång med mitt uppsatsskrivande. Men så var det ju det här med ADHDn. Att ha självständiga studier och ADHD är inte det lättaste ens i vanliga fall. Men att ha det och vara gravid. Är hundra gånger tuffare. Tankarna går inte att formulera mer än 5 min åt gången. Allt som har med bebisbestyr ligger och puttrar under ytan konstant och så har vi självklart sett till att vi kommer flytta mitt i allt. Det känns på snudd omöjligt att ro det här i land. Dock så vill jag det så gärna! Det hade varit så perfekt att bli klar med uppsatsen i sommar, påbörja master och sedan vara mammaledig, sen fortsätta med mastern. Saken är ju även den att jag har en bra idé som jag vill spinna vidare på medan jag fortfarande tycker det är intressant och aktuellt.
Men vi får se hur det går. Måendet och bebis kommer först.

Längtar även till att äntligen kunna studera efter graviditet och amning med ADHD medicin, hann ju aldrig testa innan vi bestämde oss för att försöka bli gravida.