Vem är jag, del II

När jag var typ 23 år så sökte jag mig till vården för min ångest och panikattacker. Jag tyckte att jag var värdelös och att livet inte var tillfredsställande. Jag visste inte riktigt varför, som det oftast känns när en är mitt uppe i en livskris. Min mamma sa alltid att en gör upp med sin barndom och sig själv i tidiga 20-års åldern. Ja det stämmer väl för mig.

Nu i efterhand kan jag se att varför jag mådde dåligt kanske inte var så konstigt även om jag just då kände skuld för det eftersom jag ”har ju det så bra” (jobb, boende, vänner etc). Men det jag glömde bort var att jag gått igenom stora förändringar som jag inte hade bearbetat, mina föräldrar skiljde sig när jag var tonåring, de träffade nya partners = nya familjemedlemmar, jag hade gått ut skolan, flyttat hemifrån, fått ett heltidsjobb, nya vänner och inget av det hade jag bearbetat. Det kan låta banalt för det är ju sånt som de flesta ändå går igenom men om en inte tar tag i sådana förändringar och låter sig själv må dåligt och sörja lite kommer det komma ikapp en.

En annan sak som jag först låååångt senare har förstått påverkat mig jätte mycket är att min mamma fick en stroke. Hon blev sjuk den 4 september 2006. Ett datum jag aldrig kommer glömma. Jag minns att jag var på väg på bussen till mina barndomskompisar för att förfesta. Att jag var uppklädd till tänderna och hade klippt håret kort. Allt det där är fastklistrat på näthinnan och jag minns telefonsamtalet när mamma ringde och sa att hon ligger på sjukhus och att hon hade fått en stroke. Jag fick inte komma och besöka henne även fast sjukhuset låg på vägen för bussen. Hon ville inte att jag skulle se henne i det skicket och att jag istället skulle försöka ha roligt och festa. Behöver jag ens säga att jag den kvällen söp skallen i bitar? Ännu en oarbetad upplevelse trängdes längst in i medvetandet. Inte ska jag vara ledsen för att mamma ligger på sjukhuset. Jag vet att hon inte gjorde det för att vara elak. Hon hade sig själv att tänka på, med all rätt. Men för min skull så borde jag åkt dit, det var där jag behövde vara. Vi kom överens senare om att när hon blir så sjuk igen att hon åker in på sjukhuset så ska de ringa på engång.

Anyway det är just det där med att bearbeta saker när det uppstår som jag har haft problem med. Så när jag kände att jag mådde så dåligt att det var ohållbart så sökte jag mig till vården och blev erbjuden både medicinering och terapi. Eftersom jag i samma veva skulle flytta till Norge så påbörjade jag medicinering med antidepressiva. Det hjälpte inte mot ångesten och jag fick en massa biverkningar som inte var värt det. Jag inser nu, efter att jag pratat med en psykolog att jag borde fått ångestdämpande, för det var ju det jag hade störst behov av. Inte en gång kom frågan upp om jag möjligtvis hade en neuropsykiatrisk diagnos i botten som påverkade mitt mående.

Att flytta, att hellre fly än att stanna kvar och illa fäktas var mitt sätt att ta mig upp. Jag bröt ner mig själv, gjorde dumma grejer, sårade folk och levde som att det jag gjorde inte hade några konsekvenser. På landet fick jag vara vem jag ville, jag behövde inte leva upp till några regler som jag själv satt upp för mig eller som jag trodde förväntades av mig.
Jag var som jag var och det var okej. Men jag tog inte hand om mig själv. Jag hade ont.

Ont i själen och ont i kroppen. Men jag hade en stark önskan om att röra mig framåt.
Förändra, förbättra, nära, vårda och vara snäll mot mig själv.

Jag var modig och blyg, öppen och sluten, bubblande och panikslagen, glad och hejdlöst ledsen, stark och svag. Allt på samma gång och ibland allt på en och samma dag. Jag motarbetade mig själv samtidigt som att jag inget hellre ville var att samarbeta. Men jag visste inte hur.

Jag sökte trygghet, jag fann trygghet i en person och jag knarkade den trygghet som erbjöds. Jag fastnade med livet och tappade tron på mig själv. Jag kämpade med viljan att våga uttrycka mig, vara mig själv. Klä av mig alla lager. Jag kände dock att jag hölls tillbaka, jag vågade inte fullt ut.

Så kom smällen och jag var ensam, övergiven, oönskad och osjälvständig. Efter flera år av vi, var det bara jag kvar. Jag fick klara mig själv. Det var underbart, tungt, frigörande, spännande, stressande.

Jag fick ett jobbigt besked som skulle kunna förändra hela mig och jag föll till botten, djupare och djupare, smäll efter smäll. Ur mitt egna perspektiv, som inte kan mätas med andras. För jag hade familj och vänner som fanns där, höll upp mig när jag ville sjunka ner. Men mitt inre var i spillror och jag orkade inte tänka på någon annan än mig själv. Jag var självisk. Jag hörde inte av mig, jag låtsades inte var glad, det fanns ingen mask som jag orkade bära. En dag i sänder, varje minsta grej fick ta tid. Det blev bättre och jag orkade mer. Jag tog små beslut som slutligen ledde till att det blev lättare att vakna och stiga upp på morgonen. Jag tog beslut som var bara för mig. Som stärkte mig.

Jag fann även kärleken. I min söndertrasade bubbla fann jag den. Den riktiga. Den stärkande, närande, upplyftande, utmanande, stöttande, envisa, sura, roliga, innerliga, ärliga, frustrerande. Mitt livs elixir. Kärleken. Till mig själv och till någon som jag delar en bit av mig själv med.

Hälsningar J

Egen bild, Fuerteventura 2015.