Tankar som tänks om kroppen efter graviditet.

Post-graviditet.
När viljan finns men kroppen tar tid på sig. Att inte stressa fram, att ha tålamod med att det behöver ta tid att återhämta sig från graviditet, havandeskapsförgiftning, förlossning och blindtarmsinflammation. När jag skriver ut det så ser jag det. Det har hänt en hel del. Kroppen har fått ta stryk och behöver tid. Men ack vad svårt det är att acceptera. Tid är allt vi har. Det kommer bara mer tid men ändå har jag inte tålamodet att vänta ut.

Att inte jämföra sig med andra, klandra kroppen för att vara långsam, lat och oduglig. Den är ju helt jävla amazing. Jag står på benen, bär mitt barn, ger liv till mitt barn, jag kan promenera, dansa och kramas. Ändå är det så lätt att falla in i mönster av självhat. Tänk vad stort det är för kvinnor. Att vi lär oss hata vår kropp från tidig ålder. Lär oss att den bra kroppen är den som är tuktad. Inte den som är fri.

Jag vill inte stressa mig själv tillbaka till ett ohållbart ideal. Jag vill jobba mentalt på att acceptera min kropp och mig själv idag. Äga mina beslut och äga mina tankar om min kropp.