Jag tror de flesta människor
försöker att besvara denna fråga hela tiden. För den jag var igår är ju inte
samma som jag är idag, i alla fall inte helt. Jag utvecklas ständigt, benar ut
det tilltrasslade nystanet och finner så sakteliga en rödtråd. Jag börjar
förstå vem jag är men framförallt börjar jag förstå och acceptera de sidor hos
mig som jag länge trott var dåliga och oönskade.
Jag spenderade 30 år av mitt liv
utan att veta om en stor puzzelbit som utgör en stor del av vem jag är. I maj
2015 fick jag diagnosen Adhd, efter två år av utredning.
Det finns således en pre-diagnos period
och post-diagnos i mitt liv.
Mina barndomsår spenderades mycket
i mitt huvud, ja alltså jag interagerade inte så mycket med min omvärld.
Trivdes att leka med en kompis i taget och sitta och pyssla i timtal. Jag har
fått beskrivit för mig att jag dagdrömde mycket, hade svårt för att lyssna och
mest satt och ritade.
Jag var den tysta, blyga flickan
när jag var yngre. Var skit nervös för att göra fel, komma efter och slet som
ett djur för att leva upp till de krav som omgivningen ställde på mig. Detta
ledde till att jag under många år levde med en stor portion ångest, panikångestattacker
och depression. Att ha en hjärna som ständigt, som jag upplever det, går på
högvarv, är påfrestande och uttröttande. Att alltid försöka ligga ett steg
före; inte glömma saker, ha koll på läxorna, läsa och dessutom försöka ta in
allt som sägs på lektionerna och lära mig det i samma takt som 30 andra barn
var ingen lätt sak. Inte konstigt att jag behövde ta tupplurar varje eftermiddag
ända upp till gymnasiet!
Ångesten kom på riktigt när jag var
i brytpunkten mellan ungdom och vuxen. När jag slutat gymnasiet, flyttat
hemifrån och fått ett fast arbete. Att helt plötsligt stå med allt ansvar själv
var inte enkelt. Ett hem skulle skötas, matlådor lagas och tider passas. Inte
nog med det jag skulle även fungera socialt, lära känna nya kollegor och lära
mig ett nytt jobb. Jag blev aldrig särskilt duktig på jobbet (inom industri)
fumlade med verktygen, glömde moment eller var alltför långsam.
Jag lärde mig dock några
överlevnadsknep, jag gick på toa ofta (för att få en stunds paus), jag ringde
mig in sjuk när kroppen sa ifrån och jag började lyssna på musik under arbetets
gång för att kunna koncentrera mig.
Det var ett slitsamt jobb även om
jag hade väldigt roligt många gånger tack vare mina kollegor. Men även den
biten var under lång tid mycket jobbig, jag kom till jobbet med en
obehagskänsla, hur ska jag vara med dessa människor, vad ska jag säga, hur ska
jag bete mig? Jag kände mig totalt bortkommen och spenderade de tre första
månaderna i tystnad, jag visste verkligen inte vad jag skulle säga, jag var
inte bra på att ”slänga käft” med människor jag inte kände. Så småningom när
jag lärt känna folk bättre och blev varm i kläderna så gav det med sig och jag
lärde mig mycket om hur man pratar med människor man från början inte har en
aning om hur man ska göra.
Dock har jag alltid och har
fortfarande svårt att prata med människor jag inte känner så väl, jag vet inte
hur man ”kallpratar”. Att mingla är det värsta jag vet. Det låser sig i mig och
jag bara funderar på hur konstig jag är och hur jag bäst kan undkomma
situationen.
Men i vissa situationer har jag
lärt mig strategier för att fejka och ändå lyckas ta mig igenom dessa. Jag har
fått höra att jag verkar säker men inombords har jag bara gått in i en roll.
Jag märker att detta blogginlägg
börjar bli lite långt så jag avslutar här och tar upp tråden lite senare.
Hälsningar J
Foto: egen, tagen i Danmark 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar