Ordning och reda

Att äga mycket prylar gör mig orolig i sinnet. När prylar samlas på hög, lådor väller över av saker som sällan används och källarförrådet knappt går att stänga fylls jag av en känsla av rastlöshet. Många saker sparas för att ”de kan vara bra att ha” nån gång. Men hur ofta måste det inträffa för att det är värt det utrymmet? Prylar måste underhållas för att hålla, de måste användas för att vara till nytta och de kostar en himla massa pengar. Ytan vi bor på måste vara större än vad som egentligen behövs för att även prylarna ska få plats. Det kostar mer att bo än vad som egentligen är nödvändigt.

Jag tycker många gånger att det känns så onödigt att göra sig av med saker eftersom jag en gång införskaffat dom. De har kostat mig pengar och det blir nästan alltid en förlust att sälja dom. Så de sparas. För man vet ju aldrig när man kan behöva den där byrån, lampan, boken, väskan, skorna... osv.

Att ha för mycket prylar i ett hem tror jag skapar oskärpa i sinnet. Det är nästan som att intrycken från alla prylar överväldigar, kroppen får ingen ro. Jag vill att mitt hem ska vara lugnande och rogivande. En plats för återhämtning.

Dock så betyder inte lite prylar att ett hem behöver vara aztekiskt, minimalistiskt och tråkigt. Jag tror att det är ett mänskligt behov att göra ett hem ombonat. Men ombonat betyder inte att kunna byta gardiner varje halvår, nya kuddar och 85 olika ljusstakar. Det lilla kan vara gott nog. Om inte bättre.

Sen är det ju det där svåra med den sentimentala biten. Prylar kan ha ett affektionsvärde som går utanför det rent materiella. Du kan ha fått det av en nära vän, en farmor eller så har du upplevt en underbar stund i just den där tröjan och allt vad det nu kan vara. Men försvinner verkligen minnet av personen, platsen, händelsen för att man inte sparar på själva prylen? Ett förslag kan ju vara att skriva ner historian om prylen i en dagbok, måla av prylen eller fota den. Så lever minnet fortfarande kvar i en fysisk form. Givetvis kan vissa saker ha en större anledning att sparas än andra. Men jag tror det kan vara bra att begränsa de prylarna så att det inte bara sparas i en källare och tas fram en gång vart tionde år.

Prylar kan vara roligt men för mycket prylar överväldigar och lurar oss till att tro att vi behöver prylar för att må bra. Välmående och lycka kommer inte från prylarna vi köper. När vi bestämmer oss för vad vi behöver och inte vad vi vill ha för stunden, så  kommer köphetsen lägga sig. Det är ändå bara en illusion för att upprätthålla det kapitalistiska samhället av att spendera pengar. Jobba för att handla, spendera, spendera, spendera. Bästa tipset: håll dig undan från butiker och internetsiter. Även andrahandsbutiker, även om det är bättre för minska nyproduktion så underhåller du ändå ditt  behov av att köpa köpa köpa. Och du får ännu mer grejer som tar upp plats både i ditt hem och ditt sinne. 

Teckning som jag gjorde som tonåring, redan då hade jag liknande tankegångar. 

Relationer

I relationen med en person som man lever i ett kärleksförhållande med är det kanske än viktigare att lyssna och kommunicera tydligt. Det är den personen som oftast står oss närmast, som kan ge det där välbehövliga andrummet där en bara får lov att vara sig själv. Men det är också i den relationen som vi är mest sköra. Vi är rädda för att inte räcka till, att inte leva upp till förväntningar och att bli avvisade om vi visar oss alltför "nakna". Det är lätt hänt att då hålla inne på sina behov, att uttrycka sig i lite väl vida meningar och linda in sina åsikter, alltför att inte stöta bort den andre personen. Frågorna man dock måste ställa sig är: vad vill jag ha ur det här förhållandet? Vad mår jag bra av och hur ska jag kunna ge min partner det den mår bra av?

Ja vad är svaret på frågorna? Kommunikation såklart. Att öppet berätta vad man känner och vad man tänker på. Att känna samhörighet med en annan person, oavsett ifall den är vänskaplig eller av romantisk natur är det något av den bästa upplevelsen livet har att erbjuda. Relationer kan vara tillfälliga och förändras, hur bygger man då upp en stadig och livslång relation?

Jo genom att vara sig själv på riktigt. Att kompromissa i en relation är till viss del oundvikligt men att kompromissa så mycket att du ger upp för mycket av dig själv för att underhålla en relation, är inte hälsosamt i längden. De bästa och ofta långlivade relationerna bygger på att båda parter kan vara sig själva utan att känna att de blir dömda, kritiserade eller pressade till att förändra sig själva. Ibland kan det vara svårt att avgöra när man inte är sig själv. Kanske har man växt upp i ohälsosamma relationer eller levt för länge i ett. Men är det något som skaver, har du tråkigt i ditt förhållande, känner du dig inte sedd och framförallt känner du att du trippar på tå för att inte göra din partner besviken så behöver du göra en förändring. Så klart lättare sagt än gjort. Det är ju så livet är, jävligt jobbigt ibland.

Sen är det ju det där med att man inte är ensam i en relation. Bara för att du upptäckt att det inte är en givande relation så kanske din partner inte kan se det. Personen kanske tycker att allt är bra som det är och är inte villig att göra några förändringar. Så går du där vid sidan av och längtar efter någonting mer, väntar på att din partner ska fatta att ni måste jobba tillsammans på er relation. Men se det går inte. Vill inte din partner så måste du välja. Du måste ta beslutet. Kanske innebär det att börja ta hand om dig själv mer, lägga tid på intressen som är viktiga för dig, gå i terapi, träffa vänner eller vad det nu kan vara. Små steg som gör att du börjar lära känna dig själv bättre. Så småningom kanske din partner vaknar upp, ser att du börjar må bättre och känner sig motiverad till att göra detsamma eller så är det dags för dig att gå vidare.

I en relation där den ena har ADHD, som för mig, så är det kanske än viktigare (eller jag vet inte det är nog alltid lika viktigt) att vara öppen och kommunicera sina behov. Men också att vara självreflekterande. Att ifrågasätta ens egna reaktionsmönster och beteende. Se om det är så att du skadar din partner genom att bete dig på ett visst sätt. För mig så har det alltid varit lätt att berätta vad jag tänker, jag har alltid haft lätt för att sätta ord på mina känslor. Dock så har jag inte varit så smidig, jag har stövlat på och sagt "sanningen" till vänner och partners utan att fundera på hur det landar. Trott att jag minsann haft rätt eftersom det är så jag känner och tänker, då kan det ju inte vara fel. Eller? Jo för även om ärlighet varar längst så är det viktigt att säga saker på ett ödmjukt sätt. Att inte förutsätta att det bästa alltid är att säga rakt ut vad man tänker på.

En annan sak som jag tycker är oerhört viktigt i ett förhållande är att alltid känna mig accepterad. Att jag trots mina "fulsidor" inte blir dömd utan älskad, oavsett. Denna känsla av trygghet kanske känns paradoxal till tanken om att förhållandet ändå är skört, att det kan ta slut om man inte när den. Men jag tycker det är en viktigt tanke att bära med sig. Kärleken du får och ger ska inte tas för given. Jag och min partner väljer varandra varje dag och vi berättar hur tacksamma vi är för det. Tack för att du vill vara med mig, tack för kärleken du visar mig är fraser som sägs nästan varje kväll i vårt hem.

Bild av mig tagen på cykelsemester i Danmark 2013.

Att drömma och genomföra

Jag är en stor drömmare. Har tusen idéer hela tiden och är väl trots allt inte jätte dålig på att förverkliga dem. Har testat massor av saker i mitt liv. Men det jag fortfarande dras med är att våga satsa på riktigt, all the way lixom. Tidigare har jag försökt lite halvdant för jag har alltid tänkt att jag kommer misslyckas eftersom jag är så trög och långsam, detta pga av den odiagnostiserade adhd-diagnosen under min uppväxt. Jag tänkte ofta att jag inte dög, inte passade in och gjorde inte rätt, att jag var konstig rent av vilket kom att hämma mig. Jag blev inbunden och ganska så blyg.

I vuxen ålder har jag fått slita för att vända det dåliga självförtroendet, jag är inte riktigt där än och det kommer väl alltid vara ett constant battle. Något man behöver upprätthålla och öva på hela tiden. Det finns alltid en känsla av utanförskap hos mig när jag befinner mig i grupper med okända. En känsla av att jag inte kan något och är lite mindre smart. Att jag är malplacé och det känns som jag låser mig mentalt.

Det leder till att jag skjuter på drömmar jag egentligen skulle vilja genomföra eftersom jag är så rädd för att misslyckas och bli avslöjad som en bluff som inte kan något. Absurt egentligen för när jag ser tillbaka på det har jag ju inte ångrat nånting av det jag genomfört. Bara ångrat att jag inte vågade mer! Inte satsade tillräckligt!

Bild från vårt bröllop av Louise Larsson http://www.aventuraleon.net/