När allt du nånsin velat ha finns där precis under dina fingertoppar, en buff, en spark en, en rörelse som säger att du är där. Det allra dyrbaraste jag någonsin burit på. Min oro har aldrig varit särskilt närvarande, jag har känt ett band till dig som varit så starkt och tryggt. En visshet om att du har det bra och att du är stark. Men så när de ömma fingrarna och svullna fötterna blev allt mer påtagliga och en huvudvärk satte in började jag fundera på om nånting inte stämde.
Jag gjorde en googling och symptomen stämde överens med havandeskapsförgiftning, ringde in till mvc dagen efter och vips fick jag tid för att komma in och mäta blodtryck och ta urinprov. Blodtrycket visade sig ha gått upp men inte över den kritiska linjen och urinen visade sig innehålla proteiner, flera symptom som visade sig stämma överens.
Vi fick tid till sjukhuset och fick åka dit dagen efter för att göra CTG, blodtryck, urinprov och tillväxtultraljud. CTG såg bra ut, blodtrycket var oförändrat, proteinerna i urinet lite lägre och tillväxtultraljudet visade en frisk och livlig bebis men som var lite, liten, 20% under normal vikt. Men inget alarmerande än så länge. Läkaren pratade om havandeskapsförgiftning, att jag inte nått dit än (blodtrycket måste ligga över 140/90) men att jag kanske var på väg dit. Så de vill ha extra koll på mig och mina värden. Lite tätare barnmorskebesök och ett tillväxtultraljud inbokat om två veckor.
Det känns ju skönt att de har koll så klart.
Men så kommer den där oron smygande på.. bebis är lite mindre, händerna svullna, huvudvärken närvarande.. tänk om nått är väldigt fel? Den där ovissheten är så frustrerande och förlamande. Får tacka min lyckliga stjärna att jag inte är orolig som person, för annars hade en graviditet varit så himla jobbig. Nu börjar jag förstå de som nojjar för minsta förändring eller ingen förändring för den delen. Det är läskigt att inte veta. Att inte ha kontroll. När kroppen gör saker som du själv inte kan råda över. Det är obehagligt. Och ändå måste man ändå fortsätta att leva på som vanligt. Det där är ju så himla svårt för mig. Allt eller inget. Imorgon väntar nytt besök hos barnmorskan och jag hoppas jag får lite er visshet då.
Jag gjorde en googling och symptomen stämde överens med havandeskapsförgiftning, ringde in till mvc dagen efter och vips fick jag tid för att komma in och mäta blodtryck och ta urinprov. Blodtrycket visade sig ha gått upp men inte över den kritiska linjen och urinen visade sig innehålla proteiner, flera symptom som visade sig stämma överens.
Vi fick tid till sjukhuset och fick åka dit dagen efter för att göra CTG, blodtryck, urinprov och tillväxtultraljud. CTG såg bra ut, blodtrycket var oförändrat, proteinerna i urinet lite lägre och tillväxtultraljudet visade en frisk och livlig bebis men som var lite, liten, 20% under normal vikt. Men inget alarmerande än så länge. Läkaren pratade om havandeskapsförgiftning, att jag inte nått dit än (blodtrycket måste ligga över 140/90) men att jag kanske var på väg dit. Så de vill ha extra koll på mig och mina värden. Lite tätare barnmorskebesök och ett tillväxtultraljud inbokat om två veckor.
Det känns ju skönt att de har koll så klart.
Men så kommer den där oron smygande på.. bebis är lite mindre, händerna svullna, huvudvärken närvarande.. tänk om nått är väldigt fel? Den där ovissheten är så frustrerande och förlamande. Får tacka min lyckliga stjärna att jag inte är orolig som person, för annars hade en graviditet varit så himla jobbig. Nu börjar jag förstå de som nojjar för minsta förändring eller ingen förändring för den delen. Det är läskigt att inte veta. Att inte ha kontroll. När kroppen gör saker som du själv inte kan råda över. Det är obehagligt. Och ändå måste man ändå fortsätta att leva på som vanligt. Det där är ju så himla svårt för mig. Allt eller inget. Imorgon väntar nytt besök hos barnmorskan och jag hoppas jag får lite er visshet då.
