ADHD, tid och kroppskännedom

Jag känner så mycket, upplever varenda del av min kropp. Har svårt att koppla bort känslor som jag upplever. Känner vartenda obehag i kroppen. Klädeslappar som skaver mot nacken, linningar som spänner för hårt runt midjan, tofsar som sitter för länge på huvudet, kläder som kliar. Min kropp reagerar tydligt och klart när jag inte mår bra psykiskt. Min mage signalerar med att svullna upp och bli hård, gasig, obekväm och med smärta, detta kallas IBS (irritable bowl syndrom - Irriterad tjocktarm). Den reagerar på stress, mat som inte är bra för min hälsa, för mycket processad mat och den sparkar bakut. Eftersom min överaktiva hjärna aldrig vilar så är jag hela tiden på helspänn, musklerna arbetar övertid och jag får smärta i rygg/nacke/skuldror. När stressen har pågått för länge kan kroppen reagera med nässelutslag, kliande utslag som täcker kroppen från topp till tå. Det är ofarligt men kliar så in i norden. Händer och ögonområdet kan svullna upp i samband med det om jag inte tar allergimedicin. Då lägger det sig efter ett par dagar. Detta är mina upplevelser, jag har besökt läkare för utredningar och fått konstaterad IBS diagnos och allergiutredningen visade inte att jag var allergisk mot något ämne utan att utslagen troligtvis triggas av stress. 

Det är så klart tröttsamt att hela tiden känna så mycket, att aldrig känna att kroppen är helt avslappnad och inte känna någon smärta eller obehag. Under åren som gått har jag efter att besökt otaliga läkare, alternativmedicinare och provat olika typer av dieter, kommit fram till vilka livsmedel jag ska undvika, hur viktigt det är att jag motionerar, låter musklerna få arbeta och hur viktigt det är med den mentala biten.  Att jag accepterar signalerna som kroppen skickar, att jag inte ska jaga efter en ”mirakellösning” på mina problem utan att det ligger inne i min kropp. Att varje muskelknut är ett bevis på en spänning inom mig, en stressreaktion, ett förträngt behov. Jag arbetar nu mycket mer aktivt med avslappning genom meditation och klassisk yoga men även med att dagligen påminna mig om att slappna av. Att ta tid för återhämtning. Det är en daglig process och ibland trillar jag dit igen. Tycker synd om mig själv, straff äter saker som jag vet kommer leda till att jag mår sämre och dricker för mycket av socker och koffein som jag vet kommer påverka min sömn. Men i det stora hela så har jag funnit tekniker som fungerar för mig. Det viktigaste jag lärt mig är att acceptera mig själv som jag är.

Jag vill dock understryka att det är en daglig process. Förändringen sker inte över en dag, det är inte en linjär förbättring som vi är vana att tänka på, det går upp och det går ner. Jag brukar tänka att det är som en spiral. Ibland är det en nedåtgående spiral och ibland går den uppåt. Trots att jag, när jag ser tillbaka på, säg de senaste tio åren så går spiralen uppåt. Men en spiral går även i cirklar och det inom en uppåtgående spiral känns som att det blir sämre. Det är inte lönt att ha se tillbaka bara ett par månader för att se om det går uppåt eller neråt. Det krävs ett par år för att avgöra riktningen. Har det blivit bättre/sämre de senaste åren? Hur har förändringen sett ut?

Med kristendomens intåg förändrades synen att se på tid. Från den tidigare cykliska tiden som innebar att det fanns ett liv efter döden och att livet var ödesbestämt, att upplevelser återupprepade sig. Som att varje år för en bonde ter sig lika, hen sår, vattnar och skördar och sen om igen nästa år. Årstiderna upprepas och kretsloppet fullbordas om och om igen.

Med kristendomen förändrades detta synsätt, det finns en början och ett slut. Människan har bara ett liv att förändra och förbättra. Med industrialismens intåg förstärktes denna uppfattning och klockan är en symbol för detta. Det börjar mer och mer handla om tillväxt och utveckling, inga händelser återkommer utan allt kan förbättras och förändras. Framtiden ligger alltid och gäckar en och en anstränger sig så för att förverkliga drömmar om den som (nästan) alltid kantas av hopp och tro om något bättre. Är inte alla nyårslöften ett bevis på detta? Första måndagen i månaden då ska jag börja träna, till sommaren kommer jag må bättre, i höst tar jag tag i min ekonomi osv osv.

Jag har funnit att det är lättare att acceptera att kroppen och psyket varje höst går ner i aktivitet, blir lite lugnare, ibland lite melankolisk. Jag är inte lika förmögen att förändra min tillvaro, att ta stora beslut på hösten eller vintern. Jag tuggar på, sluter in mig och lugnar ner mig. När de första tecken på våren infinner sig, när det börjar ljusna och temperaturen stiger, så stiger även min energi och min vilja att förändra. Att acceptera att orken tryter på hösten känns lättare när jag tänker på livet som cirkulärt, det har sin gilla gång och årstiderna avlöser varandra. Jag behöver inte känna skam och må dåligt för att jag inte orkar lika mycket i svarta november som i ljusa maj och det är helt okej. Det är naturligt. Jag är ändå ett barn av min tid och jag tror att vi har förmåga att förändra och förbättra vårt mående och vårt liv enligt den linjära tidsuppfattningen men jag försöker se det i kombination med den cirkulära. Vad vet jag dock? Det här är ju bara spåneri från min sida men det hjälper mig att inte skuldbelägga mig själv alltför mycket.

Jag är förmögen att må bra och jag vet hur jag ska göra, tror jag. Jag måste bara acceptera att det tar tid och att må bra inte innebär att sitta på ett rosa moln 24/7.

Hälsningar J

Lånad bild som jag tycker stämmer väldigt bra.

Ett minne.

Jag sitter med min nakna kropp mot den kalla emaljen i badkaret som snabbt värms upp med det heta vattnet som forsar ur duschhandtaget. Vattnet bränner på min hud. Det är alldeles för varmt men jag måste få känna smärtan för inombords skriker varenda cell ut min sorg. Sorgen överröstar mitt förstånd och jag klöser med naglarna i ansiktet. Sorgen måste få ett ansikte. Känslan av total värdelöshet är oumbärlig och jag känner mig själv försvinna mer och mer, utplånas. Jag kippar efter luft, mina lungor känns som om de krampar, som om de inte är större än golfbollar. Samtidigt sitter du där bredvid mig på toalettstolen och försöker trösta mig. Någonstans långt borta hör jag dina smekande ord och känner din hand som varsamt löser mitt krampaktiga grepp om duschhandtaget.       Du drar ner värmen och spolar försiktigt bort min ångest. 

Det är alldeles försent, jag förlorade igen. Ångesten vann och jag ligger utslagen i sängen och är tömd på både känslor och energi. Du finns hela tiden vid min sida och jag både älskar och hatar dig för det. För dig har jag visat alla mina fulsidor och du har inte lämnat mig. Det är obegripligt. Jag snyftar in i din famn och du sluter mig inom dig, i din varma, närande trygghet.

Hälsningar J

Foto taget av mig i Fuerteventura 2015

Att studera

Jag läser nu sista året på en tre års universitetsutbildning. Något som jag länge trodde aldrig var möjligt. Med en spretig karriär inom diverse yrken och ett par mindre lyckade försök att läsa vidare står jag nu här och läser mitt tredje år! Jag levde länge med tron om att jag var helt inkapabel till att studera på högre nivå. Det eftersom jag dels har svårt med stavning (thank god for rättstavningsprogram och en hjälpsam make) och dels för att jag har svårt att koncentrera mig och läsa, skriva, lyssna i långa perioder.

Jag trodde helt enkelt att drömmen om att läsa vidare skulle få förbli en dröm. Men skam den som ger sig! Jag satt efter att ha gett upp på mitt egna företag (som jag har berättat om i ett tidigare inlägg) och scrollade runt på Universitetets hemsida, läste om alla utbildningar och fastnade för en. Som tur var kunde en till denna utbildning söka via ett arbetsprov då mina betyg från gymnasiet inte räckte till. Jag lyckades på något sätt skriva ihop ett arbete och skicka in (även om det var i sista stund) och bli kallad på intervju. Resten är historia och här sitter jag nu.

Att studera är inte lätt men jag gav mig fan på att klara det denna gången. Jag var trots allt 28 år när jag påbörjade utbildningen, jag orkade inte vela längre. Motivationen fanns där och intresset. Det är nog nyckeln, jag måste VILJA för att ORKA. Jag hade i samma veva, ett halvår innan jag sökte, läst på och fått kunskap om ADHD och insett att väldigt mycket stämde in på mig. Kanske kan det förklara vad jag känt alla dessa år och kanske kan jag hitta strategier och få hjälp för att klara studierna? Dock så tog utredningen över två år att slutföra så jag fick förlita mig på mig själv. Jag har hittat strategier för att ta mig över trösklar, ta mig runt hinder och lösa uppgifter i tid.

Mitt sätt:

•       Läsa litteraturen från dag 1 på ny kurs
•       Boka in tider då jag ska plugga
•       Se skolan som ett heltidsjobb, alltså 8 timmars dagar.
•       Sitta på bibliotek eller i skolan. Att sitta hemma funkar inte, för många distraktioner.
•       Bestämma med en pluggkompis om att ses när motivationen tryter.
•       Dela upp litteraturen så gott det går med en kurskompis och skriva anteckningar som en kan dela med varandra.
•       När en tentaperiod kommer så sitter jag måååånga timmar och dedikerar även helgerna till plugg.
•       Jag sträcker på mig, luftar mig och försöker äta bra för att orka i tentaperioder.
•       Rutiner, rutiner, rutiner kan inte sägas nog. Sovrutiner, matrutiner, träningsrutiner, pluggrutiner. Tråkigt men livsavgörande för hälsan och energin.

Att sitta många timmar är svinjobbigt men alla de här tipsen en får om att sätta en timer på 20 min och sen ta paus funkar inte för mig! När pausen kommer är det lätt att den blir längre och när jag väl sätter mig igen är det en jäkla startsträcka för att komma igång igen. Så jag sitter putt och kämpar. Stänger av mobilen, läser, skriver lite, kollar facebook, skriver lite, läser lite, kollar instagram, googlar något random, läser lite, skriver lite, kollar nyheter, pratar med en klasskompis, läser lite, skriver lite, pratar, kollar fb och omochomigen. Mycket oeffektivt kan tyckas men för mig fungerar det än så länge. Givetvis varierar det här beroende på ämne och hur intressant det är, är det väldigt intressant kan jag slukas upp i längre perioder men det brukar ändå alltid bli så att jag gör som ovan.

Hälsningar J

Bild från biblioteket, ett av alla ställen jag brukar sitt och plugga vid. 

Bild från mitt skrivbord hemma.
Som jag numer kastat ut eftersom
jag inte får gjort något när jag pluggar hemma.

Vem är jag, del II

När jag var typ 23 år så sökte jag mig till vården för min ångest och panikattacker. Jag tyckte att jag var värdelös och att livet inte var tillfredsställande. Jag visste inte riktigt varför, som det oftast känns när en är mitt uppe i en livskris. Min mamma sa alltid att en gör upp med sin barndom och sig själv i tidiga 20-års åldern. Ja det stämmer väl för mig.

Nu i efterhand kan jag se att varför jag mådde dåligt kanske inte var så konstigt även om jag just då kände skuld för det eftersom jag ”har ju det så bra” (jobb, boende, vänner etc). Men det jag glömde bort var att jag gått igenom stora förändringar som jag inte hade bearbetat, mina föräldrar skiljde sig när jag var tonåring, de träffade nya partners = nya familjemedlemmar, jag hade gått ut skolan, flyttat hemifrån, fått ett heltidsjobb, nya vänner och inget av det hade jag bearbetat. Det kan låta banalt för det är ju sånt som de flesta ändå går igenom men om en inte tar tag i sådana förändringar och låter sig själv må dåligt och sörja lite kommer det komma ikapp en.

En annan sak som jag först låååångt senare har förstått påverkat mig jätte mycket är att min mamma fick en stroke. Hon blev sjuk den 4 september 2006. Ett datum jag aldrig kommer glömma. Jag minns att jag var på väg på bussen till mina barndomskompisar för att förfesta. Att jag var uppklädd till tänderna och hade klippt håret kort. Allt det där är fastklistrat på näthinnan och jag minns telefonsamtalet när mamma ringde och sa att hon ligger på sjukhus och att hon hade fått en stroke. Jag fick inte komma och besöka henne även fast sjukhuset låg på vägen för bussen. Hon ville inte att jag skulle se henne i det skicket och att jag istället skulle försöka ha roligt och festa. Behöver jag ens säga att jag den kvällen söp skallen i bitar? Ännu en oarbetad upplevelse trängdes längst in i medvetandet. Inte ska jag vara ledsen för att mamma ligger på sjukhuset. Jag vet att hon inte gjorde det för att vara elak. Hon hade sig själv att tänka på, med all rätt. Men för min skull så borde jag åkt dit, det var där jag behövde vara. Vi kom överens senare om att när hon blir så sjuk igen att hon åker in på sjukhuset så ska de ringa på engång.

Anyway det är just det där med att bearbeta saker när det uppstår som jag har haft problem med. Så när jag kände att jag mådde så dåligt att det var ohållbart så sökte jag mig till vården och blev erbjuden både medicinering och terapi. Eftersom jag i samma veva skulle flytta till Norge så påbörjade jag medicinering med antidepressiva. Det hjälpte inte mot ångesten och jag fick en massa biverkningar som inte var värt det. Jag inser nu, efter att jag pratat med en psykolog att jag borde fått ångestdämpande, för det var ju det jag hade störst behov av. Inte en gång kom frågan upp om jag möjligtvis hade en neuropsykiatrisk diagnos i botten som påverkade mitt mående.

Att flytta, att hellre fly än att stanna kvar och illa fäktas var mitt sätt att ta mig upp. Jag bröt ner mig själv, gjorde dumma grejer, sårade folk och levde som att det jag gjorde inte hade några konsekvenser. På landet fick jag vara vem jag ville, jag behövde inte leva upp till några regler som jag själv satt upp för mig eller som jag trodde förväntades av mig.
Jag var som jag var och det var okej. Men jag tog inte hand om mig själv. Jag hade ont.

Ont i själen och ont i kroppen. Men jag hade en stark önskan om att röra mig framåt.
Förändra, förbättra, nära, vårda och vara snäll mot mig själv.

Jag var modig och blyg, öppen och sluten, bubblande och panikslagen, glad och hejdlöst ledsen, stark och svag. Allt på samma gång och ibland allt på en och samma dag. Jag motarbetade mig själv samtidigt som att jag inget hellre ville var att samarbeta. Men jag visste inte hur.

Jag sökte trygghet, jag fann trygghet i en person och jag knarkade den trygghet som erbjöds. Jag fastnade med livet och tappade tron på mig själv. Jag kämpade med viljan att våga uttrycka mig, vara mig själv. Klä av mig alla lager. Jag kände dock att jag hölls tillbaka, jag vågade inte fullt ut.

Så kom smällen och jag var ensam, övergiven, oönskad och osjälvständig. Efter flera år av vi, var det bara jag kvar. Jag fick klara mig själv. Det var underbart, tungt, frigörande, spännande, stressande.

Jag fick ett jobbigt besked som skulle kunna förändra hela mig och jag föll till botten, djupare och djupare, smäll efter smäll. Ur mitt egna perspektiv, som inte kan mätas med andras. För jag hade familj och vänner som fanns där, höll upp mig när jag ville sjunka ner. Men mitt inre var i spillror och jag orkade inte tänka på någon annan än mig själv. Jag var självisk. Jag hörde inte av mig, jag låtsades inte var glad, det fanns ingen mask som jag orkade bära. En dag i sänder, varje minsta grej fick ta tid. Det blev bättre och jag orkade mer. Jag tog små beslut som slutligen ledde till att det blev lättare att vakna och stiga upp på morgonen. Jag tog beslut som var bara för mig. Som stärkte mig.

Jag fann även kärleken. I min söndertrasade bubbla fann jag den. Den riktiga. Den stärkande, närande, upplyftande, utmanande, stöttande, envisa, sura, roliga, innerliga, ärliga, frustrerande. Mitt livs elixir. Kärleken. Till mig själv och till någon som jag delar en bit av mig själv med.

Hälsningar J

Egen bild, Fuerteventura 2015.